Vi checkade vi ut från hotellet i Cusco för vår ganska långa men fantastiska bussresa till staden Puno som ligger vid sjön Titikaka.
Första stoppet på vägen till Puno blev kyrkan i Andahuaylillas som brukar kallas för Sydamerikas sixtinska kapell – en helt fantastiskt kyrka där vi smet in och deltog i gudstjänsten. Den här kyrkan är som så många andra är byggd ovanpå en sk. Waka, en för inkafolket helig plats.
Fernando är född i denna lilla by och han tog med oss till sitt barndomshem och bjöd in oss för att träffa släkten – mycket uppskattat.
Nästa stop blev Raqchiruinerna. Dessa ruiner är de bäst kvarvarande inkaruinerna som fortfarande har originalväggar (s.k. adobe, en typ av lerväggar) stående på en stengrund. Detta var en väldigt typisk konstruktion i inkasamhället. På grund av väder och vind och spanjorernas framfart finns det väldigt få konstruktioner som denna kvar.
Lunchen intogs på restaurang “Las Tunas” i närheten av byn Sicuani.
Vi passerade La Raya, den högsta punkten på vår resa, 4300 m ö h. Gör ett stopp i Pucara som är känd för sin tillverkning av keramik, speciellt små tjurar i lera, sk. “Toritos de Pucara”. Två sådana tjurar kommer att finnas hemma i Finnboda.
På grund av (eller tack vare?)strejken fick vi bo första natten mitt inne i Puno. Puno grundades 1668 och kallas även för “The Capital of Folklore“. Staden ligger intill Titikakasjön som är världens högst belägna sjö, 3800 m ö h! Den är så stor så att folket som bor här aldrig pratar om sjön utan om oceanen. Titikaka försörjer många tusentals personer i området med mat. Oceanen hjälper också till att höja temperaturen något, vilket gör att man kan odla vissa grönsaker som annars skulle vara omöjligt på denna höga höjd.
Enligt legenden var det här som “solgudens barn”, Manca Capac and Mama Ocllo klev upp ur vattnet för att grunda inkariket.
Dagen efter utforskade vi staden och åt en middag på Balcones de Puno där vi fick se en färgsprakande dansuppvisning med folkmusik..
